Toris liv faller isär när hennes hjärtlösa föräldrar överger henne och hennes två yngre bröder, vilket tvingar dem att klara sig själva. När hon börjar få ordning på sitt liv igen, dyker hennes frånvarande föräldrar upp vid hennes dörr, leende som om ingen tid hade gått. Vad får dem att komma tillbaka efter så lång tid, och vad har de för avsikter med Tori?
Förbluffad såg jag mina föräldrar hastigt packa sina tillhörigheter i vårt vardagsrum. ”Vi ringer barnavårdsmyndigheten; de kommer att hitta ett nytt hem åt er,” förklarade min far strängt.
Mina yngre bröder klamrade sig fast vid mig, deras uttryck en blandning av förvirring och skräck.
”Tori, vad är det som händer?” frågade Lucas, med ögon vidöppna av rädsla.
Endast sex år gammal, mitt hjärta brast för honom.
”Jag vet inte, Lucas,” försäkrade jag honom, medan jag höll honom nära. ”Men vi kommer att klara oss. Jag lovar.”
Vid 15 års ålder var jag överväldigad och förvirrad.
Ben, bara fem, började gråta. ”Jag vill inte åka, Tori. Jag vill stanna hos dig.”
Mitt hjärta blödde för mina bröder.
Jag önskade att skydda dem, att hålla oss enade, men jag kände mig fullständigt hjälplös.
Ljudet av dörrklockan fick mitt hjärta att sjunka ännu mer.
Det var barnavårdsmyndigheten, precis som pappa hade varnat.
En medkännande kvinna steg in i vardagsrummet. Hon presenterade sig, men hennes namn undgick mig, mina tankar rusade.
”Jag är här för att hjälpa,” sa hon mjukt. ”Jag vet att detta är svårt, men vi måste flytta er till en säker plats.”
Lucas hårdnade sitt grepp om mig, och jag klamrade mig fast tillbaka. ”Snälla, låt oss stanna,” bad jag. ”Vi ska sköta oss.”
Kvinnan suckade, hennes ögon fyllda med sorg. ”Jag är ledsen, Tori. Detta är inte inom min kontroll.”
Tårar flödade nerför mina kinder när vi eskorterades ut.
Lucas och Ben grät också, de höll fast i mina händer tills de tvingades släppa. Det kändes som om mitt hjärta slets ut.
Vi separerades i olika bilar, var och en på väg till olika fosterhem.
Jag såg mina bröder genom fönstret, deras tårdränkta ansikten bleknade från sikte.
Resan till mitt fosterhem förvandlades till en dimma av tårar och förvirring.
Jag grubblade över min fars hårda ord, förbryllad över hur allt hade kunnat bli så här.
Hur kunde de överge oss så lätt?
Nästa fas av mitt liv började i Thompsons fosterhem, vilket inte var någon förbättring.
Från början kände jag mig alienerad.
Herr och fru Thompson knappt erkände mig, behandlade mig mer som en olägenhet än ett barn i behov.
Deras kalla blickar och korta ord gjorde det tydligt att jag inte var välkommen.
”Se till att du fullgör dina sysslor, Tori,” kommenderade fru Thompson, hennes ton saknade värme.
”Ja, frun,” svarade jag, med blicken sänkt.
Ensamtiden var förödande.
Jag saknade Lucas och Ben intensivt, undrade alltid om de var säkra eller saknade mig också.
Dagarna smälte samman, varje fylld av sysslor och tystnad.
Det fanns ingen vänlighet, ingen tröst, bara den kalla likgiltigheten hos en familj som inte brydde sig.
Till slut stod jag inte ut längre. Så jag bestämde mig för att rymma.
Kanske kunde jag hitta mina bröder, eller åtminstone en mindre ensam plats. Mitt första rymningsförsök var kortvarigt. Polisen återförde mig.
Thompsons var rasande.
”Varför fortsätter du att rymma?” skällde herr Thompson. ”Förstår du vilken besvär du orsakar?”
”Jag är ledsen,” muttrade jag, även om jag inte var det. Jag ville bara lämna.
Varje försök att fly slutade likadant: Jag återfördes, tillrättavisades och försummades ännu mer. Ändå fortsatte jag försöka.
En regnig kväll bestämde jag mig för att lämna. Jag packade en liten väska med mina få ägodelar och smet ut genom fönstret.
Att välja osäkerheten på gatorna framför Thompsons likgiltighet var det tuffaste beslut jag tagit.
Livet på gatorna var brutalt och skoningslöst. Jag hittade tillfälligt skydd i en gammal, förfallen husvagn. Den hade en trasig dörr och ett läckande tak, men den gav viss skydd från vädret.
Varje påföljande dag var en kamp.
Jag tog på mig småjobb, allt som betalade några dollar för att överleva. Jag tvättade bilar, bar matvaror och hjälpte till på en lokal diner. Intäkterna var blygsamma, men jag klarade mig.
Den mest utmanande aspekten var ovissheten om var mina bröder befann sig.
Jag saknade Lucas och Ben oerhört. Jag besökte dem när det var möjligt, men de flyttades ofta, vilket gjorde det allt svårare.
En dag, när jag försökte besöka Ben, stötte jag på ett förödande bakslag.
En okänd kvinna svarade när jag knackade på dörren.
”Kan jag få träffa Ben?” frågade jag.
Hon skakade på huvudet. ”Nej, de flyttade förra veckan. Jag tror de åkte till en annan delstat.”
Mitt hjärta sjönk. ”Vet du vart de är?” frågade jag desperat.
Hon tittade på mig med medlidande. ”Jag är ledsen, jag vet inte.”
Det kändes som om jag hade svikit Ben. Jag satte mig på trappan utanför huset och grät.
Jag hade lovat Ben att vi skulle hålla ihop, och nu verkade det som om det löftet var brutet.
När dagarna blev till veckor höll jag fast vid hoppet om att återförenas med mina bröder. Lucas var fortfarande i stan, och jag besökte honom när det var möjligt.
Men rädslan för att också förlora honom hemsökte mig ständigt.
Månader senare fick jag ett jobb som städare i en liten butik på stadens utkanter. Jobbet innebar att skrubba golv och rengöra hyllor, men det var stabilt.
Jag sparade varje öre jag tjänade, levde sparsamt och spenderade endast på nödvändigheter.
En dag, medan jag sopade, noterade butikens ägare, Mr. Jenkins, min flit. ”Tori, du är arbetsam,” observerade han. ”Har du funderat på att återvända till skolan?”
Jag nickade. ”Ja, sir. Jag skulle vilja gå på college, men ekonomin är tight.”
Mr. Jenkins log varmt. ”Fortsätt spara, så kommer du att klara det. Jag har förtroende för dig.”
Hans uppmuntran ingav hopp. Jag fortsatte arbeta hårt, och till slut sparade jag tillräckligt för att börja på community college. Men att jonglera arbete och studier var krävande. Mina dagar började tidigt med städuppgifter, och mina kvällar var fyllda med lektioner och läxor.
Det fanns stunder av överväldigande känslor, men jag kämpade vidare. Jag mindes löftet jag gett mig själv och mina bröder. Jag var fast besluten att åstadkomma något. Jag kunde inte svika dem.
Flera år senare tog jag examen med en examen i företagsadministration. Med mina nya kvalifikationer ansökte jag om en tjänst som butikssäljare på en stor klädesbutik.
Att börja från botten var tufft, men jag var van vid hårt arbete. Jag kom tidigt, stannade sent och gav alltid mitt bästa.
Till slut erkände min chef, Ms. Carter, mina ansträngningar.
”Tori, du presterar utmärkt,” sa hon en dag medan vi fyllde på hyllor. ”Jag befordrar dig till handledare.”
”Tack, Ms. Carter!” utbrast jag, både upphetsad och tacksam. ”Jag lovar att göra mitt bästa.”
Som handledare stötte jag på nya utmaningar och ansvar. Jag arbetade flitigt, lärde mig av misstag och sökte råd. Mina ansträngningar lönade sig, och efter flera år blev jag befordrad till butikschef.
Men ödet tycktes fast beslutat
att utmana mig ännu en gång. Just när jag började slå mig till ro i min nya lägenhet, hörde jag en knackning på dörren.
När jag öppnade fann jag mina föräldrar, Charles och Linda, stående där med resväskor, leende som om ingen tid hade gått.
”Hej, älskling!” hälsade min mamma glatt.
Jag stod frusen av misstro. De vågade dyka upp nu, efter alla dessa år?
”Får vi komma in?” frågade min far, fortfarande leende.
Förbluffad steg jag åt sidan och lät dem komma in. De satte sig i köket, en pinsam tystnad omfamnade oss. Jag bryggde kaffe, bombarderad av en mängd frågor.
Medan de sippade på sina drycker, bröt min mamma tystnaden. ”Vi hoppades att vi kunde få stanna här ett tag, bara tills vi är på fötter igen.”
Jag stirrade på henne, tagen av överraskning. ”Ni vill bo med mig?”
”Ja,” svarade de båda samtidigt.
”Varför? Hur hittade ni ens mig?” frågade jag, kämpande för att behålla lugnet.
”Åh, älskling, hur spelar det någon roll? Vi är familj, och familj borde stötta varandra, eller hur?”
Jag kunde inte längre undertrycka min ilska.
”Åh verkligen?” svarade jag. ”Ni har inte ens frågat om mina bröder sedan ni kom. Ni bara dyker upp här och förväntar er min hjälp efter att ni övergav oss? Var var era familjevärderingar när vi kämpade på gatorna?”
De verkade chockade, men jag tillät dem inte att svara. Jag gick uppför trappan och hämtade en gammal tiodollarssedel som min far hade gett mig år tidigare. Återvände till köket och räckte över den till dem.
”Jag hoppas detta hjälper er lika mycket som det hjälpte mig då. Nu, lämna mitt hus och återvänd aldrig.”
Deras leenden försvann när verkligheten i mina ord sjönk in. Utan ett ord samlade de sina tillhörigheter och gick.
När dörren stängdes bakom dem, upplevde jag en märklig känsla av avslut. De var borta, och jag var äntligen fri.
Mitt förflutna höll mig inte längre tillbaka. Jag var redo för vad som än låg framför mig.
Vad skulle du ha gjort?
