En kväll fick hon ett meddelande från en lokal konstgalleri. «Rachel, titta på detta,» sa hon, hennes händer skakade av spänning. «De vill ge mig en egen utställning!»
Jag kramade henne hårt. «Det är fantastiskt, mormor! Du förtjänar detta.»
Veckorna fram till utställningen var en virvel av aktivitet. Eleanor arbetade outtröttligt, skapade nya verk och förberedde sig för den stora dagen. Mina barn hjälpte till med allt, från att välja ramar till att skriva beskrivningar för varje målning.
Kvällen för utställningen kom, och galleriet surrade av spänning. Människor beundrade hennes verk, och nästan varje målning såldes. Hon fick till och med flera beställningar, vilket säkrade hennes ekonomiska oberoende.
Eleanor stod framför publiken, hennes röst stadig och stark. «Tack alla för att ni har trott på mig,» sa hon, tårarna av glädje strömmade nerför hennes kinder.
Ordet om hennes framgång nådde Paul, och några dagar senare dök han upp vid min dörr. «Rachel, kan vi prata?» frågade han, hans ton ovanligt mjuk.
«Paul, vad vill du?» frågade jag, korsande armarna.
«Jag gjorde ett misstag,» erkände han och tittade ner. «Jag borde inte ha sparkat ut henne. Jag ser det nu.»
Eleanor trädde fram, hennes ögon genomträngde honom. «Det är lite sent för det, Paul,» sa hon, hennes röst fast. «Du visade dina rätta färger när du vände ryggen åt familjen.»
Han skiftade obekvämt. «Jag vill rätta till det, mormor. Snälla.»
Hon skakade på huvudet, ögonen smalnade. «Nej, Paul. Du vill bara rätta till saker nu för att du ser min framgång. Var fanns denna oro när jag behövde ett hem, när allt jag hade var min konst och mina minnen?»
«Jag hade fel,» sa han, hans röst bröts. «Jag ser det nu. Jag har förlorat så mycket på grund av mina handlingar.»
Hoppas det hjälper!
