När min bror Paul kastade ut vår farmor Eleanor för att hon inte bidrog ekonomiskt, tog jag in henne av kärlek och lojalitet. Medan hon byggde upp sitt liv på nytt och oväntat fann framgång, blev Pauls ånger påtaglig, men jag undrade om det skulle räcka för att hela våra trasiga band.
«Rachel, jag klarar inte det här längre,» sa Paul och slog sin kopp på bordet. «Hon kostar för mycket.»
«Paul, hon är vår farmor. Hon har uppfostrat oss, minns du?» svarade jag och försökte hålla min röst lugn. Jag kunde se spänningen i hans käke och frustrationen i hans ögon.
«Det var då. Saker och ting är annorlunda nu,» sa han och korsade armarna. «Hon bidrar inte längre. Hon sitter bara där och målar, slösar tid.»
«Dessa målningar betyder något för henne,» sa jag. «Och de kan betyda något för oss också, om vi tillåter det.»
Paul fnös. «Sentimentalt nonsens. Jag måste tänka på framtiden, Rachel. Vi har inte råd med dödvikt.»
Jag kände en klump i halsen. «Paul, det handlar inte om vad hon kan ge oss nu. Det handlar om vad hon redan har gett oss.»
Han reste sig och drog handen genom håret. «Lyssna, jag måste tänka på min familj. Utgifterna är skyhöga. Om hon inte kan bidra ser jag ingen anledning till varför vi ska bära bördan.»
«För att hon är familj. Hon är mer än familj; vi pratar om farmor Eleanor,» sa jag, min röst knappt över en viskning.
Veckorna gick och Pauls beteende blev bara kallare. Farmor Eleanor försökte dölja smärtan, men jag kunde se den i hennes ögon när hon höll sina penslar som livlinor.
Mina barn älskade henne, satt alltid vid hennes sida medan hon målade, deras skratt fyllde huset med en värme som Pauls hem för länge sedan hade förlorat.
En kväll ringde Paul mig. «Rachel, det är dags för henne att flytta ut. Jag klarar inte det längre.»
Mitt hjärta blev tungt. «Vart ska hon ta vägen?»
«Hon kan stanna hos dig,» sa han rakt på sak. «Du verkar bry dig så mycket.»
Jag gick med på det, men samtalet lämnade en bitter eftersmak. Jag kunde inte förstå hur Paul hade blivit så hjärtlös. Jag förberedde gästrummet, med vetskapen att farmor skulle behöva ett rum som kändes som ett hem, en plats där hon kunde måla utan att känna sig som en börda.
